Har kämpat med att få en liten skrutt att sova länge nu. Han var så trött så han kunde inte sova för det och då blir det bara massa tok. Men efter två vällingflaskor så nannar han sött nu sånär som på hostan som stör emellanåt.

Ska gå ner i tvättstugan och kolla hur mitt lilla projekt har gått.. Har länge dragit mej för att färga överdragen till uteplatsmöblerna fast jag har haft färgen hemma. Tänkte först sy nya, men orkade inte. Tänkte färga men det kändes jobbigt om ALLA kläder jag tvättar efter det skulle bli svarta också, men om det skulle stanna i maskinen så skulle de väl inte få sälja sån färg!? Jaja, idag tog jag mig i kragen och gjorde det iallafall. Får väl bara tvätta svart i några omgångar nu då.. Ska bli kul och se om det blev bra.

Har även dragit fram och dammsugit och moppat under soffan idag, det var välbehövligt, säger inte mer om det.

Annars har det mest blivit en skrotdag, kollat lite film med Bus och tagit det lugnt. Fickju som sagt hämta honom från dagis igår och är man hemma och är sjuk så är man hemma och är sjuk. Ingen lek ute och inga tvära kast då inte, då är man hemma hela dagen! Men han har haft en feberfri dag idag nu så är han fri imorgon så gör vi ett försök på dagis.

Imorgon väntar jobb som jag ser fram emot. Det har varit så mycket tråkigheter på sistone och på jobbet har jag lite nya kul grejer jag måste göra så det känns roligt! Kommer massa nya fina kläder hela tiden nu både på tjej och kille och omhänget är i full gång, jag hoppas lite att de inte hunnit klart idag..

Av en slump hittade jag en bloggsida som jag önskar att jag inte hade hittat. En ung tjej som svälter sej. Det är så beklämmande. Jag vill också vara smal och snygg men det finns så mycket mer i livet.

Fler tjejer med samma problem ansluter till dessa bloggar och de uppmuntrar varandra och lär varandra hur man gör för att klara hunger, hur man bäst gör för att spy upp maten och tömma magen.

Jag skrev en kommentar i en av dessa bloggar och fick ett svar tillbaka om att jag skulle hålla mig utanför deras liv. Tänker inte publicera kommentaren då jag inte vill länka till bloggen.

Jag trodde inte att den första bloggen jag hittade var på allvar. Men efter att ha kollat runt lite och kollat kommentarer så inser jag att det är på riktigt. De kör dubbla bloggar och föräldrarna har adressen till den ena, gissa vilken..

Dessa tjejer behöver hjälp! Vi snackar om tjejer som är 15 år! Hur kan de må så dåligt? De skriver att de vill bli lämnade ifred, men samtidigt fläker de ut sitt liv på nätet och jag tolkar det som ett rop på hjälp även om de gömmer sig bakom att det är för att hitta likasinnade. Se er runt i er omgivning, har ni tjejer (eller killar) i er närhet som mår dåligt? Vad kan man göra för att hjälpa? Kan man hjälpa någon som inte vill ha hjälp?

Jag vill bråka med Mats  (6.56 in i klippet)från Mockfjärd. Jag skäms över att bo i samma landskap som honom. Tvi dej Mats.

Tycker bättre om Elisabet Videbäck, som kommer in lite senare i klippet.. Tycker också att Malin Wollin som ringer in har nåt att säga.

Barn är det viktigaste vi har!

Både kaffet och datorn skrek efter mej, så jag sätter mej väl en stund till då!

Ett tips  till er som vill ha ett gammalt hus i gammal stil.. Fint men Nej tack, inget för mig.

Det blir inte alltid som man tänkt. Dagis ringde, bara att hämta skrutt. Febrig, lessen och snorig. Han berättade när jag kom;

Titor lessen popa mamma mamma mamma

(Victor lessen ropa mamma mamma mamma)

Sötnöten. Nu har han tvärdäckat efter lite mat, alvedon och mullvaden i staden, Ska väl göra något jag då kanske.. Nu fick jag ju lite mer tid än jag räknat med och då sitter jag här! Inte bra..

Nu är det mycket jobb framöver, ledig imorgon bara sen väntar jobb hela helgen och veckan efter. Idag är en ganska bra dag. Slutar 16 och ska sen hämte VirreBus på dagis. Älskar att hämta och få åka hem och ha eftermiddagen och kvällen ledig. Hinna laga mat och göra allt man inte hinner med annars. Blir ensamonsdag ikväll, Micke på badminton och Virre i säng. Blir Greys, vika tvätt och mojsa lite. Behöver storstäda in våren. Har inte haft så mycket ork och inspiration till det på sistone, men det kommer. Det är aldrig fel att ha nystädat och fräscht!

Dagarna går och det som hänt börjar sakta sjunka in, men det är så ofattbart att det kommer att ta tid. Idag har jag jobbat, när jag klev av bussen rann det över igen, jag har hållt igen hela dagen. Jag måste tillåta mejsjälv att vara glad. Det är ingen som mår bättre av att jag är ledsen men det är så svårt ibland. Jag måste försöka.

Jag ska ta vara på alla glada stunder jag hittar. Jag ska göra det bästa av det här. Jag ska gå igenom det och komma starkare ur det. Även fast det är tungt.

Jag är glad att jag har min fantastiska familj och mina vänner. De som finns där och de som hjälper mig. Alla ni är guld värda! Jag saknar min mormor så fruktansvärt, så är det bara!

Blev den dagen jag ska komma ihåg som en av de sorgligaste dagarna i mitt liv. Dagen som har skrämt mig och samtalet jag har fasat för var och kom på denna dag. Efter en vecka av ovisshet, att slängas mellan hopp och förtvivlan. Att någonstans finna frid i det som skedde blev helt omkullkastat av ett besked som jag trodde att jag visste skulle komma. Jag inser nu att jag innerst inne hade hoppats som ett litet barn att det onda, det elaka skulle försvinna. Ett hopp som inte släcktes riktigt förrän mattan redan var dragen under fötterna. Jag kan inte låta bli att fortsätta hoppas riktigt.

"Hej. Mormor har somnat in nu"

Det ekar i huvudet, tjuter i öronen, tårarna kommer som om det bara rinner över, jag kan inte andas! Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Men HerreGud! Väck henne då! Säg åt henne! Hon MÅSTE vakna! Jag måste ha henne! Jag MÅSTE! Jag får inte luft!

Det har gått ett och ett halvt dygn. Jag är fortfarande i obalans. Får svårt att andas, gråter. Men det är väl som det ska. Jag måste fortsätta. Jag måste för min familjs skull. För Mamma. För Mormor.

Mormor har det bättre nu. Hon har gett sig av. Mot något bättre på andra sidan. Där inget ont finns. Det är vad jag vill tro. Det är vad jag måste tro. Det finns inget ont där hon är nu. Sjukdomen är borta.

Tids nog kommer tiden läka såret, men inte helt. Hon kommer alltid att fattas mig. Jag är så tacksam att jag fått ha denna fantastiska människa i mitt liv. Att jag har fått haft en människa som har betytt så mycket för mig och som jag har betytt så mycket för. Vi var som ler och långhalm. Hennes bestämda åsikter, hennes kärlek till barn och till oss fick mig många gånger att lägga huvet på sidan och inse hur gullig hon är.

När jag kom upp till sjukhuset första gången var jag lite orolig att jag skulle tycka det var lite otäckt, helt i onödan. Hon var lika gullig om inte ännu gulligare. Och när hon lyfte på huvudet och jag fick se att hon blev glad över att se mig så värmde det som en majbrasa i hjärtat!

Jag har gått på helspänn sedan jag fick veta att hon var sjuk. Det har gått så fort, hon var inte sjuk länge. Men vi har inte hunnit med. Helt plötsligt känns det som att den mormor jag pratar om fortfarande sitter hemma vi sitt köksbord och dricker kaffe och lägger patiens. Att jag ska åka och hälsa på. Att jag längtar dit.

Men lägenheten står tom. Bara hennes saker är där. Hur kan det vara så?? Jag förstår inte, jag vill inte förstå, jag vill inte att det ska vara sant. Det kan inte vara sant?! Hon skulle ju finnas kvar jämt! "Men det är ingen som kan vara det" sa hon till mig för någon vecka sen. Hon visste att hennes tid var begränsad. Men hon levde för en dag i taget, det borde alla göra.

Jag ska försöka göra mitt bästa för att hylla hennes liv! Att minnas henne och allt roligt hon har gjort för oss barnbarn. Hur jag och vi aldrig någonsin var ivägen, vi fick vara hos henne och sova hos henne hur mycket vi ville. Hur vi plockade hallon och potatis om somrarna, hur vi eldade på vintern. Att jag fick äta stekt potatis till frukost, röra i hennes gröt hur mycket jag ville. Att hon gjorde världens godaste våfflor, och alltid fick man vispad grädde till! Hon gjorde äppelsoppa fast ingen åt, bara för att vi ville. Jag tyckte om lukten av den och om jag blundar och anstränger mig så kan jag känna den igen. Hon tog oss på julgransplundring i säterdalen och dansade runt granen med oss. Bodils minicirkus och vi fick följa med att köpa ägg hos Barbro. Hon hade alltid tid för oss! Hon är och var en underbar mormor! En sån som jag önskar att alla barn har haft! Och det är uppenbart att hon var mycket älskad av alla i sin omgivning.

Detta har varit en mycket tung tid för oss alla och kommer nog vara ett långt tag framöver. Det går liksom inte att fatta. Jag vill inte riktigt fatta. Jag kan inte.

Jag måste släppa iväg henne, jag måste ge henne ro, men hur ska jag bara kunna gå vidare? Hon har levt ett långt rikt liv hon förtjänade så mycket bättre än den sjukdomen som till slut tog hennes liv. Hon är värd att få ro, att få vila nu. Hon behöver inte våndas, inte ha ont eller ha det jobbigt. Hon är på sin vandring.

Hon kommer att ta emot oss när det är våran tur. Då har hon gjort iordning åt oss och vi får ses igen. I evigheten..

Sov i ro min älskade vän. Det gör så ont i hjärtat eftersom Du alltid har en del av det med dig. Med tiden kan jag kanske lära mig att leva utan den delen men just nu gör det fruktansvärt ont.

Vi ses igen hjärtat, när tiden är inne..

I evigheten