Blev den dagen jag ska komma ihåg som en av de sorgligaste dagarna i mitt liv. Dagen som har skrämt mig och samtalet jag har fasat för var och kom på denna dag. Efter en vecka av ovisshet, att slängas mellan hopp och förtvivlan. Att någonstans finna frid i det som skedde blev helt omkullkastat av ett besked som jag trodde att jag visste skulle komma. Jag inser nu att jag innerst inne hade hoppats som ett litet barn att det onda, det elaka skulle försvinna. Ett hopp som inte släcktes riktigt förrän mattan redan var dragen under fötterna. Jag kan inte låta bli att fortsätta hoppas riktigt.

"Hej. Mormor har somnat in nu"

Det ekar i huvudet, tjuter i öronen, tårarna kommer som om det bara rinner över, jag kan inte andas! Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Men HerreGud! Väck henne då! Säg åt henne! Hon MÅSTE vakna! Jag måste ha henne! Jag MÅSTE! Jag får inte luft!

Det har gått ett och ett halvt dygn. Jag är fortfarande i obalans. Får svårt att andas, gråter. Men det är väl som det ska. Jag måste fortsätta. Jag måste för min familjs skull. För Mamma. För Mormor.

Mormor har det bättre nu. Hon har gett sig av. Mot något bättre på andra sidan. Där inget ont finns. Det är vad jag vill tro. Det är vad jag måste tro. Det finns inget ont där hon är nu. Sjukdomen är borta.

Tids nog kommer tiden läka såret, men inte helt. Hon kommer alltid att fattas mig. Jag är så tacksam att jag fått ha denna fantastiska människa i mitt liv. Att jag har fått haft en människa som har betytt så mycket för mig och som jag har betytt så mycket för. Vi var som ler och långhalm. Hennes bestämda åsikter, hennes kärlek till barn och till oss fick mig många gånger att lägga huvet på sidan och inse hur gullig hon är.

När jag kom upp till sjukhuset första gången var jag lite orolig att jag skulle tycka det var lite otäckt, helt i onödan. Hon var lika gullig om inte ännu gulligare. Och när hon lyfte på huvudet och jag fick se att hon blev glad över att se mig så värmde det som en majbrasa i hjärtat!

Jag har gått på helspänn sedan jag fick veta att hon var sjuk. Det har gått så fort, hon var inte sjuk länge. Men vi har inte hunnit med. Helt plötsligt känns det som att den mormor jag pratar om fortfarande sitter hemma vi sitt köksbord och dricker kaffe och lägger patiens. Att jag ska åka och hälsa på. Att jag längtar dit.

Men lägenheten står tom. Bara hennes saker är där. Hur kan det vara så?? Jag förstår inte, jag vill inte förstå, jag vill inte att det ska vara sant. Det kan inte vara sant?! Hon skulle ju finnas kvar jämt! "Men det är ingen som kan vara det" sa hon till mig för någon vecka sen. Hon visste att hennes tid var begränsad. Men hon levde för en dag i taget, det borde alla göra.

Jag ska försöka göra mitt bästa för att hylla hennes liv! Att minnas henne och allt roligt hon har gjort för oss barnbarn. Hur jag och vi aldrig någonsin var ivägen, vi fick vara hos henne och sova hos henne hur mycket vi ville. Hur vi plockade hallon och potatis om somrarna, hur vi eldade på vintern. Att jag fick äta stekt potatis till frukost, röra i hennes gröt hur mycket jag ville. Att hon gjorde världens godaste våfflor, och alltid fick man vispad grädde till! Hon gjorde äppelsoppa fast ingen åt, bara för att vi ville. Jag tyckte om lukten av den och om jag blundar och anstränger mig så kan jag känna den igen. Hon tog oss på julgransplundring i säterdalen och dansade runt granen med oss. Bodils minicirkus och vi fick följa med att köpa ägg hos Barbro. Hon hade alltid tid för oss! Hon är och var en underbar mormor! En sån som jag önskar att alla barn har haft! Och det är uppenbart att hon var mycket älskad av alla i sin omgivning.

Detta har varit en mycket tung tid för oss alla och kommer nog vara ett långt tag framöver. Det går liksom inte att fatta. Jag vill inte riktigt fatta. Jag kan inte.

Jag måste släppa iväg henne, jag måste ge henne ro, men hur ska jag bara kunna gå vidare? Hon har levt ett långt rikt liv hon förtjänade så mycket bättre än den sjukdomen som till slut tog hennes liv. Hon är värd att få ro, att få vila nu. Hon behöver inte våndas, inte ha ont eller ha det jobbigt. Hon är på sin vandring.

Hon kommer att ta emot oss när det är våran tur. Då har hon gjort iordning åt oss och vi får ses igen. I evigheten..

Sov i ro min älskade vän. Det gör så ont i hjärtat eftersom Du alltid har en del av det med dig. Med tiden kan jag kanske lära mig att leva utan den delen men just nu gör det fruktansvärt ont.

Vi ses igen hjärtat, när tiden är inne..

I evigheten