En liten kille som i vanliga fall hoppar och studsar, tjoar och tjimmar har blivit storebror.

När jag låg på bb med tjejen skulle Virre få komma och hälsa på. Jag låg i min säng bakom mitt skynke och jag hörde på stegen att det var min kille som kom. Jag väntade mej ett Tjena Mamma och det vanliga tjoandet. Istället drogs skynket undan och en liten kille tittade fram med en blick jag aldrig har sett förut. Han såg nästan rädd ut. Ungefär som om han inte riktigt visste vad som väntade där bakom. Han såg att det var jag. Han tittade ner i min famn och fick för första gången se sin lillasyster. Det gnistrade till i ögonen på honom och han började sakta ta sej mot sängen. Men sin finaste ljuva stämma sa han Heeej Mamma. Hej mamma. Sen kom han till sängen och vände sej mot bebisen. -Heej Kajsa. Hej Kajsa.. Ååå mamma, MIN Kajsa.

Det låter fjuttigt att skriva om, men det var en upplevelse och en känsla jag kommer bära med mej jämt. Han var så glad, försiktig och stolt. Bebisen han väntat på så länge hade äntligen kommit. Att se honom och Micke åka hem igen på kvällen och lämna mej kvar där var det jobbigaste på mycket länge.

Det är så skönt att allt är klart och att vi har våra barn hemma på samma ställe nu. Snällare storebror får man leta efter. Han pussar och kramar mer på henne än vad vi gör. Även om han ibland får lov att vänta och vara lugn, så är han tålmodig och vill ha lillasyster med sej hela tiden.

Första bilden och första mötet..