Har ingen aning om varför länken kom tre gåner efter varann. och inte kan jag göra nånting åt det heller...

på nåt sätt går livet alltid vidare. Vare sej man vill eller inte. Jag trodde inte att jag skulle överleva en dag utan min mormor i livet. Men jag har gjort det. Jag saknar henne fruktansvärt! Så ofta jag vill ringa henne bara för att prata som jag brukade göra. När vi hade varit på ultraljudet i torsdags ville jag ju såklart ringa henne och berätta om pyret som väntar i magen. Hon älskde barn. I alla fall de hon hade runt sig. Och barnen älskade henne. När jag visar Victor kort på mormor så säger han "Jag kommerhåååg momoj geeta" Är hon gammal brukar jag fråga då.. "Nää momoj geeta snäälll" Och han har ju helt rätt. Det var precis vad hon var. Snäll, och världens bästa!

Det gör så ont i hjärtat varje dag att hon inte kommer få träffa sitt nya barnbarnsbarn. Fast hon ser nog genom molnen.

Det är dumt, men ibland lyssnar jag på begravningslåten. Då svämmar känslorna över. Det känns som det var igår jag satt där och trodde att mitt hjärta skulle värka sönder.

När jag skulle gå in på sjukhuset och säga adjö önskade jag in i det sista att det var ett sjukt skämt nån hade hittat på, det var ju ändå första april. Att hon skulle sitta i sängen och le mot mej när jag kom in. Men det var inte ett skämt.

Hon är borta från jordelivet, jag kommer aldrig att få träffa henne igen, det har sjunkit in nu. Jag kommer alltid sakna henne.. Varje vaken minut..

&hl=sv_SE&fs=1&">  &hl=sv_SE&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="500" height="304">