När jag var liten (å nej nu kommer en sån historia igen,men läs på den här är ganska söt) så var jag med mormor så ofta jag kunde och fick! Jag älskade att vara där och alltid, alltid var jag lika välkommen! Jag tyckte så mycket om mormor och gör fortfarande! Jag till och med älskade henne, vilket jag också gör fortfarande. Men det var inget jag sa till henne. Jag vågade inte men jag ville så gärna. Jag hade aldrig sagt det till någon.. Men jag ville..

Mormor hade ett block med massa smålappar i. Jag tog ett sånt litet papper och skrev så fint jag bara kunde "Jag älskar dig". Men var skulle jag göra av den? Det var ju bara hon som skulle se den. Ingen annan. Det skulle ju bli väldigt pinsamt. Bara inte min morbror Roger skulle se den. Det skulle bli otroligt pinsamt. Vet inte varför jag kände så just med honom men så var det. Alldeles innan vi skulle åka hem så gick jag in till mormors säng och lyfte på kudden och la lappen på hennes kudde. Nu skulle hon väl hitta den.. Jag åkte hem och kände mig väldigt nöjd med mitt lilla påhitt.

När jag kom dit nästa gång tänkte jag inte på det.. Inte förrän jag såg lappen! Oj! Hon har tejpat fast den på sin sänglampa som satt ovanför sängen.. Guud va pinsamt! Men jag lät den sitta kvar såklart. Jag har aldrig sagt något till henne om den lappen, och inte hon till mig heller, den har talat för sig själv. Den hängde kvar där länge länge.