Jag tror aldrig jag har sett honom så lycklig. Hela ungen lyste och skrattet och jihoo ropen avlöste varandra.

Vi hade pratat lite igår om att jag hade hittat en cykel till honom och att vi skulle köpa den men han var lite skeptisk. Det var en cykel på bilden. Inget mer. En bild. Ska jag få den? Jaha. Ska vi leka nu?

Micke kom hem, ringde till "cykeln" som tur nog fanns på gatan neranför oss. Pep iväg och hämtade den.

Jag var lite skeptisk med tanke på att det inte var stödhjul på den och jag vet att Virre är lite småfeg och inte riktigt törs släppa loss då. Men när Micke kom hem så hade de skickat med ett par :)

När Micke kom hem med en, en aning luggsliten, begagnad men fullt funktionell liten pojkcykel var lyckan total!

Det är lycka det! Skulle tro att vi hade faluns lyckligaste kille! Han kunde inte ta ögonen från sin egna nya cykel! Han struntade blankt i att sadeln var skavd och lite trasig, den var lite skitig, men viktigast av allt var att det är HANS! Hans egna! Med trampor. Han har haft en sån där springcykel utan trampor innan och den är inte riktigt kul faktiskt.. Nu har han en riktig. Som han älskar! Som är bara hans!

När Virre somnat igår monterade Micke på stödhjulen. I morse när vi vaknade, var det näsblod överallt, Virre var rädd och lessen men när vi gick upp stod den redo. Det fantastiska är att han fortfarande är så liten så när han vaknar hade han glömt bort den så när han fick se den så kom han ju på det och fick en överraskning igen! Han hoppade upp och har nu kört fram och tillbaka flera vändor. Näsblodet har vi glömt bort redan.

Idag ska vi ut och cykla!

  Jag vet inte hur många kramar och pussar och hur många gånger han sa tack till oss igår. Vi konstaterade att det inte är så konstigt att man vill ge honom saker när han är så himla tacksam för allt.