Söndag och Micke jobbar. Tur att Rickard håller oss sällskap på söndagseftermiddagarna och får mej att gnugga geniknölarna.

Ett år har gått. Ett helt år. Det har hänt så mycket på det året. Vi har blivit gravida och fått barn. Virre har blivit världens bästa storebror. Min stora bror ska gifta sig. Min lilla bror har skaffat sej en flickvän.

Jag ältar. Jag ältar och ältar och ältar. Jag vill inte prata om det för jag känner mej så dryg. Som att folk kanske tänker "Men lägg ner, ryck upp dej, du är väl för fan inte första människan i världen som förlorat nån du älskar"

Men det känns så. Jag sörjer fortfarande. Jag är så jävligt självisk i mitt sörjande har jag insett. Man ska kanske inte vika ut sitt innersta för allmänheten så här men eftersom jag är så ego i mitt "jag är lessen" så är det här enda stället jag kan utrycka mej utan att behöva lyssna på andra. Jag har nästan bara tänkt på mej själv, att jag är ledsen, att jag saknar och att jag inte kan sluta älta.

Det var nog därför det kom som en smäll i ansiktet när jag hittade mej själv helt tom och med en klump i halsen när jag läste vad min bror har skrivit på sin blogg. Men det är väl jävligt självklart. Jag har tyckt så synd om mej själv att jag inte har insett att det är lika jobbigt för oss alla. Vi har alla stora saker i livet vi vill dela med de vi älskar. Jag har inte tänkt så, JAG har varit i centrum för mig och jag blir ledsen för det. Det har inte varit min mening att tro att det bara har varit jag. Det har bara blivit så. Och att min mamma överhuvudtaget håller ihop är helt fantastiskt.

För ett år sedan blev jag gravid med Kajsa. Utan att ha en tanke på det. Utan att ens veta om att det var något på gång.

Det blev så tydligt, ett liv för ett annat. Alla får inte plats. Jag trodde ju länge att det var en pojke vi väntade men när det blev en tjej så vill jag så gärna tro att det var för henne som mormor lämnade sin plats här på jorden. Jag vet inte om jag tvingar mejsjälv till det eller om jag verkligen ser Gretan i henne.

Jag hittar fortfarande mej med telefonen i handen och mormors nummer färdigt att ringa. Vissa dagar Micke är ledig är jag på väg att föreslå en tur för att hälsa på henne men hejdar mej. Det blir längre mellan gångerna men tanken finns där. Det är fortfarande så konstigt att hon är borta.

På något konstigt vis så går livet vidare. För oss alla. Även för mej fast jag egentligen inte har velat det. Jag har velat grävt ner mej vissa dagar. Jag har velat att det ska ha varit extra synd om mej. 

Men med tiden har det blivit mest bra dagar och min förtvivlan minskar något. Man förstår mer och mer med tiden. Sorgen och saknaden av min fantastiska mormor kommer alltid finnas där och det måste den få göra. Men det kan inte styra mitt liv. Jag måste få vara glad. Jag har så otroligt mycket att vara lycklig över.

Jag kommer alltid sörja att hon inte fått se Kajsa. Att hon inte får se mina barn och mina barns kusiner växa upp. Hon får inte se min bror gifta sej, hon får inte träffa min brors första stadiga flickvän. Eller vi får inte se när hon ser det. Hon är nog där, här och överallt. Jag är lycklig över att ha haft en fantastisk människa i mitt liv. Eller ja, i våra liv.

Min familj är min tröst

Minnet min glädje

Återseendet mitt hopp

Den dagen det är min tur, om väldigt länge hoppas jag, så hoppas jag att det är mormor som tar emot mej.

Jag kommer fortsätta sakna henne. Alltid! Men jag ska ägna mitt liv åt att försöka vara glad över det jag har. Jag har en fantastisk familj, mamma, pappa, bröder, friska barn, jobb, hus och vänner. Jag har en sambo som älskar mej som jag är. Vad som helst kan hända när som helst. Jag vill älska, umgås och njuta innan det är för sent.

Iväntan på att förlovningsringen ska passa igen.. Det är så lite lite kvar innan den går på men jag törs inte trycka dit den. Jag har ju fått den här av Micke också så det funkar väl lika bra?!

Nu är det två månader kvar inför det stundande bröllopet mellan min bror och hans Cissi! Efter någon slarv vecka inser jag att tiden är knapp och att klänningen jag köpt inte blir större där den hänger. Vilket innebär att jag måste bli mindre. Och det lite snabbt,

Jag tror i ärlighetens namn inte att jag kommer hinna. Jag ska reka lite i butikerna och se om det är nån som har nån form av "hålla in fläsket" gördel i nödfall. Fast målet är ju  att jag inte ska behöva den. Jag älskar klänningen och att behöva ha nån annan är inte ett alternativ för tillfället.

Igår var jag och barnen hemma hos mamma  hela dagen och jag passade på att lämnaa barnen där en stund medans jag gav mej iväg på en liten joggingtur :) Jag gick och sprang lite om vartannat men jag kan nog faktiiskt stoltsera med att jag sprang mer än jag gick. Jag är helt förvånad för jag orkade mer än jag nånsin kundde hoppas på. Väldigt trevlig nyhet.

Jag hoppade även lördagsgodis, vin och läsk och ställde in mej på att nu jävlar är deet på allvar. Jag är alldeles för snål för att köpa en så dyr klänning och inte kämpa för det. Så nu.. Är det bara att fortsätta.

Tänkkte ge mej ut en sväng idag också fast eftersom Micke  jobbar så var tanken att ge mej ut med dubbbelvagnen och gå en rask långpromenad men blev så besviken när jag ser att det spöregnar. Bra att snön försvinner men detta var inte en del i min planering. Jag måste ju igång nu!

Virre är snorig och har feberyrat lite inatt. Jag är lite stel idag men det känns skönt.

Tack Mamma för en skön dag igår. Det är alltid lika skönt att komma "hem".