En av mina absolut närmaste vänner har det väldigt jobbigt.. Vad ska man säja, vad kan man göra?? Känner mej liten och kan inte hjälpa till. Vet att jag kan komma till att behöva gå igenom precis samma sak om jag har otur..

Skulle vilja ta det fula och kasta i soporna, bränna det och gräva ner, långt ner där det aldrig kan komma upp igen, men jag kan inte. Jag kan bara finnas, lyssna och försöka trösta och det tänker jag göra. Och precis det vet jag att Hon gör för mig om och när jag står i samma situation.

-För det är det riktiga vänner gör.. Även när livet inte alltid är roligt..

Lillen sover nu i eget rum på nätterna, somnar själv på kvällen. Han har verkligen varit superduktig och jag behöver inte längre gå å bära honom tills han somnar - skönt! Han verkar inte ha någon separationsångest, va skönt säger alla... -Men jag då? Visst min rygg tackar o bockar, jag har tid att sitta i soffan på kvällen, men ändå. vad hände? Jag somnar inte längre till ljudet av hans andetag, jag hör inte om han knölar.. JAG VILL HÖRA HONOM! Jag kan ha sänglampan på och ligga och läsa, vi kan ligga och prata innan vi somnar. Men jag kan ha det mörkt, jag kan läsa i soffan, jag behöver inte prata, jag kan säja godnatt till M utanför sovrummet.. Det värsta OCH det bästa är att V verkar sova super ensam, hör inte ett knyst av honom och han vaknar bara en gång per natt för att äta, sen stänger han sina blå igen för att gå tillbaka till drömmarnas värld.

Det känns lite som att en av mina viktigaste funktioner som mamma inte behövs längre. Zipp, poff, borta! Det har ju varit lite av mitt signum att bära. Bära, bära och bära. Det har varit våran grej liksom. "Just ja, du bär ju honom.." Och nu då? Vad ska jag göra nu...?