Lillan

Stora..  

När en väldigt väldigt gammal människa bara sover och sover, så är de oftast på väg mot döden.

När en väldigt väldigt liten människa bara sover och sover så är de på väg mot livet.

Ååååh är hon inte söt?!

När hon börjar sova ordentligt på nätterna blir hon om möjligt ännu sötare!

Hur många dagar är "några dagar"??

Alltså det här med amning är inte kul. Jo om det funkar felfritt kanske, men på riktigt, hur många gäller det?

Jag har haft så ont nu sen Kajsa kom och alla säger att såren och det onda ger sej inom några dagar. Men hur många dagar är det egentligen? 3, 5, 10, 35??

Hon är ju nu en vecka och jag har så ont i ena bröstet att jag håller på å klämmer ihjäl henne när hon får tag. Vilket gör att hon släpper, jag slappnar av och hon måste börja om. Precis som med Virre. Att hon sen är ett matvrak och äter äter äter gör inte saken bättre.

Jag har redan varit tvungen att ge henne tillägg för att göra henne nöjd. Thank God att det inte var några som helst problem med flaska.

Jag känner mej mycket mer avslappnad i det här med amningen den här gången till skillnad från med Virre. Jag vet liksom att hon överlever även om det inte riktigt funkar, det gjorde ju han. Jag tänkte verkligen att det skulle funka den här gången. Men hon äter ihjäl mej. Jag har så ont.  Jag tänkte jag skulle vara en sån där mamma som liksom "slänger till" ungen till bröstet, ammar och sitter avslappnat med en kaffemugg i handen. Jag sket en lök, det är ljusår bort.

Så nu är min fråga till er. Hur lång tid tog det för er innan det onda och eventuella sår gav sej? Finns det hopp om att fortsätta? Är jag bara inte gjord för att amma??

Om några dagar är så här lång tid och kansk ännu längre, så ska jag köra med det när jag bara ska äta några godisar också.

Antingen ska jag aldrig mer skratta och skoja sådär rått om hemmorrojder och folk som har såna eller oxå ska jag ödmjukt bjuda på mej själv genom att göra det. Tur i alla fall att kroppen är en fantastisk apparat som läker sej själv snabbare än man ibland törs hoppas på!

En liten kille som i vanliga fall hoppar och studsar, tjoar och tjimmar har blivit storebror.

När jag låg på bb med tjejen skulle Virre få komma och hälsa på. Jag låg i min säng bakom mitt skynke och jag hörde på stegen att det var min kille som kom. Jag väntade mej ett Tjena Mamma och det vanliga tjoandet. Istället drogs skynket undan och en liten kille tittade fram med en blick jag aldrig har sett förut. Han såg nästan rädd ut. Ungefär som om han inte riktigt visste vad som väntade där bakom. Han såg att det var jag. Han tittade ner i min famn och fick för första gången se sin lillasyster. Det gnistrade till i ögonen på honom och han började sakta ta sej mot sängen. Men sin finaste ljuva stämma sa han Heeej Mamma. Hej mamma. Sen kom han till sängen och vände sej mot bebisen. -Heej Kajsa. Hej Kajsa.. Ååå mamma, MIN Kajsa.

Det låter fjuttigt att skriva om, men det var en upplevelse och en känsla jag kommer bära med mej jämt. Han var så glad, försiktig och stolt. Bebisen han väntat på så länge hade äntligen kommit. Att se honom och Micke åka hem igen på kvällen och lämna mej kvar där var det jobbigaste på mycket länge.

Det är så skönt att allt är klart och att vi har våra barn hemma på samma ställe nu. Snällare storebror får man leta efter. Han pussar och kramar mer på henne än vad vi gör. Även om han ibland får lov att vänta och vara lugn, så är han tålmodig och vill ha lillasyster med sej hela tiden.

Första bilden och första mötet..  

Föddes våran lilla tjej

Kajsa-Greta Knutsen

2011-01-13

22.30

3110g 50cm

En fantastiskt vacker liten flicka.

På pricken lik sin storebror.

Älskade barn!