Dagarna går och det som hänt börjar sakta sjunka in, men det är så ofattbart att det kommer att ta tid. Idag har jag jobbat, när jag klev av bussen rann det över igen, jag har hållt igen hela dagen. Jag måste tillåta mejsjälv att vara glad. Det är ingen som mår bättre av att jag är ledsen men det är så svårt ibland. Jag måste försöka.

Jag ska ta vara på alla glada stunder jag hittar. Jag ska göra det bästa av det här. Jag ska gå igenom det och komma starkare ur det. Även fast det är tungt.

Jag är glad att jag har min fantastiska familj och mina vänner. De som finns där och de som hjälper mig. Alla ni är guld värda! Jag saknar min mormor så fruktansvärt, så är det bara!

Blev den dagen jag ska komma ihåg som en av de sorgligaste dagarna i mitt liv. Dagen som har skrämt mig och samtalet jag har fasat för var och kom på denna dag. Efter en vecka av ovisshet, att slängas mellan hopp och förtvivlan. Att någonstans finna frid i det som skedde blev helt omkullkastat av ett besked som jag trodde att jag visste skulle komma. Jag inser nu att jag innerst inne hade hoppats som ett litet barn att det onda, det elaka skulle försvinna. Ett hopp som inte släcktes riktigt förrän mattan redan var dragen under fötterna. Jag kan inte låta bli att fortsätta hoppas riktigt.

"Hej. Mormor har somnat in nu"

Det ekar i huvudet, tjuter i öronen, tårarna kommer som om det bara rinner över, jag kan inte andas! Vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Men HerreGud! Väck henne då! Säg åt henne! Hon MÅSTE vakna! Jag måste ha henne! Jag MÅSTE! Jag får inte luft!

Det har gått ett och ett halvt dygn. Jag är fortfarande i obalans. Får svårt att andas, gråter. Men det är väl som det ska. Jag måste fortsätta. Jag måste för min familjs skull. För Mamma. För Mormor.

Mormor har det bättre nu. Hon har gett sig av. Mot något bättre på andra sidan. Där inget ont finns. Det är vad jag vill tro. Det är vad jag måste tro. Det finns inget ont där hon är nu. Sjukdomen är borta.

Tids nog kommer tiden läka såret, men inte helt. Hon kommer alltid att fattas mig. Jag är så tacksam att jag fått ha denna fantastiska människa i mitt liv. Att jag har fått haft en människa som har betytt så mycket för mig och som jag har betytt så mycket för. Vi var som ler och långhalm. Hennes bestämda åsikter, hennes kärlek till barn och till oss fick mig många gånger att lägga huvet på sidan och inse hur gullig hon är.

När jag kom upp till sjukhuset första gången var jag lite orolig att jag skulle tycka det var lite otäckt, helt i onödan. Hon var lika gullig om inte ännu gulligare. Och när hon lyfte på huvudet och jag fick se att hon blev glad över att se mig så värmde det som en majbrasa i hjärtat!

Jag har gått på helspänn sedan jag fick veta att hon var sjuk. Det har gått så fort, hon var inte sjuk länge. Men vi har inte hunnit med. Helt plötsligt känns det som att den mormor jag pratar om fortfarande sitter hemma vi sitt köksbord och dricker kaffe och lägger patiens. Att jag ska åka och hälsa på. Att jag längtar dit.

Men lägenheten står tom. Bara hennes saker är där. Hur kan det vara så?? Jag förstår inte, jag vill inte förstå, jag vill inte att det ska vara sant. Det kan inte vara sant?! Hon skulle ju finnas kvar jämt! "Men det är ingen som kan vara det" sa hon till mig för någon vecka sen. Hon visste att hennes tid var begränsad. Men hon levde för en dag i taget, det borde alla göra.

Jag ska försöka göra mitt bästa för att hylla hennes liv! Att minnas henne och allt roligt hon har gjort för oss barnbarn. Hur jag och vi aldrig någonsin var ivägen, vi fick vara hos henne och sova hos henne hur mycket vi ville. Hur vi plockade hallon och potatis om somrarna, hur vi eldade på vintern. Att jag fick äta stekt potatis till frukost, röra i hennes gröt hur mycket jag ville. Att hon gjorde världens godaste våfflor, och alltid fick man vispad grädde till! Hon gjorde äppelsoppa fast ingen åt, bara för att vi ville. Jag tyckte om lukten av den och om jag blundar och anstränger mig så kan jag känna den igen. Hon tog oss på julgransplundring i säterdalen och dansade runt granen med oss. Bodils minicirkus och vi fick följa med att köpa ägg hos Barbro. Hon hade alltid tid för oss! Hon är och var en underbar mormor! En sån som jag önskar att alla barn har haft! Och det är uppenbart att hon var mycket älskad av alla i sin omgivning.

Detta har varit en mycket tung tid för oss alla och kommer nog vara ett långt tag framöver. Det går liksom inte att fatta. Jag vill inte riktigt fatta. Jag kan inte.

Jag måste släppa iväg henne, jag måste ge henne ro, men hur ska jag bara kunna gå vidare? Hon har levt ett långt rikt liv hon förtjänade så mycket bättre än den sjukdomen som till slut tog hennes liv. Hon är värd att få ro, att få vila nu. Hon behöver inte våndas, inte ha ont eller ha det jobbigt. Hon är på sin vandring.

Hon kommer att ta emot oss när det är våran tur. Då har hon gjort iordning åt oss och vi får ses igen. I evigheten..

Sov i ro min älskade vän. Det gör så ont i hjärtat eftersom Du alltid har en del av det med dig. Med tiden kan jag kanske lära mig att leva utan den delen men just nu gör det fruktansvärt ont.

Vi ses igen hjärtat, när tiden är inne..

I evigheten

När jag var liten (å nej nu kommer en sån historia igen,men läs på den här är ganska söt) så var jag med mormor så ofta jag kunde och fick! Jag älskade att vara där och alltid, alltid var jag lika välkommen! Jag tyckte så mycket om mormor och gör fortfarande! Jag till och med älskade henne, vilket jag också gör fortfarande. Men det var inget jag sa till henne. Jag vågade inte men jag ville så gärna. Jag hade aldrig sagt det till någon.. Men jag ville..

Mormor hade ett block med massa smålappar i. Jag tog ett sånt litet papper och skrev så fint jag bara kunde "Jag älskar dig". Men var skulle jag göra av den? Det var ju bara hon som skulle se den. Ingen annan. Det skulle ju bli väldigt pinsamt. Bara inte min morbror Roger skulle se den. Det skulle bli otroligt pinsamt. Vet inte varför jag kände så just med honom men så var det. Alldeles innan vi skulle åka hem så gick jag in till mormors säng och lyfte på kudden och la lappen på hennes kudde. Nu skulle hon väl hitta den.. Jag åkte hem och kände mig väldigt nöjd med mitt lilla påhitt.

När jag kom dit nästa gång tänkte jag inte på det.. Inte förrän jag såg lappen! Oj! Hon har tejpat fast den på sin sänglampa som satt ovanför sängen.. Guud va pinsamt! Men jag lät den sitta kvar såklart. Jag har aldrig sagt något till henne om den lappen, och inte hon till mig heller, den har talat för sig själv. Den hängde kvar där länge länge.

Blä blä blä!

Vissa saker i livet får man lov att försöka acceptera.. Vare sej man vill eller inte. För det händer vilket som!

Sitter med färg i håret. Detblev sent men vill man vara fin så får man vara vaken lite längre.. Micke är på badminton och Virre sover..

Fick finbesök av mina killar på jobbet idag! Ååå va glad jag blev! Jag kan inte beskriva riktigt hur stolt och tacksam jag är över min son, han är världens gosigaste! Johanna och Therese på jobbet fick såklart varsin kram och han var glad och gullig! Vi gick till fiskaffären på min rast för att köpa leksaker till Missen och Victor var så duktig och "baja titta" på allt. Är även otroligt tacksam över att jag haft den stora turen att få ett friskt barn! Ett barn som är nyfiket på livet och full av liv! Såg allt för tydligt i eftermiddags att livet inte alltid är självklart att leva som hjärnan vill..

När jag tittade på vädret nu för söndagen så ser det ut såhär ..... Va faasen!

När vi stod på jobbet och tittade idag så var det ju såhär!! Vad hände?? Inte flyttade den sej till en annan dag heller utan någon tog bort den! Därför måste jag nu efterlysa den skyldige! Vem F*N har berövat mig min sol på min LEDIGA DAG???

Har hon än en gång slagit huvet på spiken?

Hår eller pengar, du väljer..